भीतः समुद्विग्नमनाश्च तल्पादुत्थाय पप्रच्छ तमो नमस्यम् ।
का भासि नक्तं हृदये करालि कुर्वाणि किं ब्रूहि नमोऽस्तु भीमे ॥ १०॥
bhItaH samudvignamanAshcha talpA- dutthAya paprachchha tamo namasyam |
kA bhAsi naktaM hR^idaye karAli kurvANi kiM brUhi namo.astu bhIme || 10||
10. Alarmed and shaken in mind, I sprang from my couch and questioned that shape of darkness which compelled worship: “Who art thou who appearest to my heart in the night in thy terrible splendour? What must I do? Speak! Salutation to thee, O dreadful goddess!”